Eftersom sparbanksstiftelserna ägde banken fick de initialt en betydande maktställning, och kunde påverka beslut inom banken. Representanter för stiftelserna satt med i bankens förvaltningsråd och hade insyn i och kunde påverka beslutsfattandet i banken. Den största av stiftelserna, Sparbanksstiftelsen i Helsingfors, fick uppdraget att sammankalla till stiftelsemöten kring ägarfrågor.
Stiftelserna var intresserade av bankens utveckling och deltog aktivt i beslutsfattandet. I övrigt var stiftelsernas verksamhet blygsam eftersom det inte fanns några pengar att dela ut. Stiftelserna hade fått ett litet startkapital men det var så litet att det inte kunde fördelas på bidragsmottagare. Först år 1997, då stiftelserna erhållit dividend från banken, började de – om än i mycket liten skala – dela ut understöd till lokala föreningar.
Numera är stiftelsernas understödsverksamhet betydande medan deras maktposition i banken är nästan obefintlig. Aktia är i dag ett börsnoterat bolag med en bred ägarbas. Som börsbolag måste banken behandla alla aktieägare jämlikt och kan inte ta särskild hänsyn till sparbanksstiftelserna.
Sparbanksstiftelserna äger tillsammans endast omkring tio procent av aktierna i Aktia.
Med nöd och näppe över ytan
Att banken övergick till sparbanksaktiebolag år 1993 löste inte alla dess problem. Realiteten var att banken behövde mer kapital. Ägarstiftelserna hade aktier men inget kapital. Förlusterna av de gamla SCAB-aktierna vägde tungt. Förhandlingar om tilläggskapital fördes på flera håll. Handelsbanken meddelade att man ville köpa upp Aktia. Detta var otänkbart för ägarna. Fusion med Ålandsbanken övervägdes. Sparbanken Sverige hade planer på att bygga en nordisk koncern med sparbanksvärderingar där Aktia skulle ingå.
Aktias styrelse stannade slutligen för en lösning där Sparbanken Sverige fick komma in som delägare. Samtidigt fick Aktia med sig ett flertal finlandssvenska institutioner som placerade i banken. Sparbanken Sverige tecknade aktier för 30 miljoner mark i Aktia, vilket motsvarade en ägarandel på 7,5 procent. Senare utökade Sparbanken Sverige sin ägarandel i banken. De finlandssvenska institutionerna och stiftelserna tecknade aktier till ett sammanlagt värde av 20 miljoner mark, vilket motsvarade 5 procent av aktierna.
Detta räckte ändå inte. Det behövdes mera kapital.
Stiftelserna bromsar planer
Sparbanksstiftelserna förhandlade tillsammans med de övriga finlandssvenska placerarna om att göra upp ett aktieägaravtal med Sparbanken Sverige. Genom att samla de finlandssvenska rösterna fick man ett bättre utgångsläge i förhandlingarna med Sparbanken Sverige.
Sparbanken Sverige hade gärna tagit en större ägarandel i banken men det satte de finlandssvenska ägarna stopp för. Man ville hindra Sparbanken Sverige från att få kvalificerad minoritetsställning i banken med över 33,3 procent av aktierna – och eventuellt en ännu högre andel på sikt. Utgångspunkten var problematisk. De största ägarna, det vill säga sparbanksstiftelserna, hade inga pengar alls – och de övriga finlandssvenska ägarna hade ett begränsat intresse att utöka sitt ägande. Den enda lösningen såg alltså ut att vara att låta Sparbanken Sverige träda in med större andel.
Björn Wahlroos, som då var vd på Mandatum och konsult för Aktia, fick höra om planerna och lär ha utbrustit: ”Är ni fullständigt galna! Ska ni sälja banken för ingenting!”.
I stället slog Wahlroos en signal till Henry Wiklund, som då var vd på Svenska litteratursällskapet och medlem i delegationen för Sparbanksstiftelsen i Helsingfors. Henry Wiklund föreslog att Sparbanken Sveriges ägarandel i banken skulle få vara vara högst 25 procent och förslaget vann gehör bland ägarna i Finland. På så sätt hindrade de finlandssvenska ägarna att Sparbanken Sverige senare kunde ha tagit över hela banken.
Bankens ledning och Sparbanken Sveriges vd Göran Collert var uppenbart missnöjda med resultatet. Själva grundfrågan var inte heller löst. Fortfarande gällde det för banken att få in mer kapital.
Frågan löstes då övriga banker i Sparbanksförbundet gick med i emissionen. I augusti 1996 lyckades man slutföra emissionen så att sparbanksstiftelserna tillsammans hade en knapp majoritet på 50,9 procent medan Sparbanken Sveriges andel var 25 procent. De finlandssvenska institutionerna stod för 16 procent, sparbankerna för 7,4 procent och övriga ägare för 0,7 procent.
Sparbanksstiftelserna ingick i samband med emissionen ett aktieägaravtal med de finlandssvenska institutionerna som på det sättet gav dem en fortsatt betryggande majoritet i Aktia. Aktieägaravtalet innebar bland annat att om någon part ville avyttra sina aktier skulle de övriga ha förköpsrätt till dem. I ägaravtalet ingick förutom sparbanksstiftelserna också Föreningen Konstsamfundet, Stiftelsen för Åbo Akademi, Samfundet Folkhälsan, Svenska litteratursällskapet i Finland, Svenska folkskolans vänner, Finska läkaresällskapet, Gyllenbergs stiftelse genom dotterbolaget Wintros, de stora finlandssvenska fondernas placeringsbolag Kelonia och Oy Kolster Ab.
I samma veva fördes också en eventuell framtida börsintroduktion på tal. Året var 1996. Det var också det första år då banken gjorde vinst som i form av dividender delades ut till ägarna följande år.
Men säg den lycka som varar för evigt.
Förhandlingar i olika riktningar
Bankväsendet i landet var stormigt och flera banker fusionerades och omstrukturerades under de därpå följande åren. Diskussionerna med Ålandsbankens ägare återupptogs. Mandatum Bank med Björn Wahlroos i spetsen övervägde också att köpa Aktia men sannolikheten för att sparbanksstiftelserna skulle ha godtagit anbudet var minimal.
I slutet av 1990-talet började det slutligen ljusna för Aktia och affärsverksamheten gick bra. Ändå kunde bankvärlden inte luta sig tillbaka och pusta ut. Internetbanker och digitala lösningar gjorde entré och behovet av service förändrades. Aktia ville utvecklas till ett finanshus där placerings- och försäkringsverksamhet ingick som en servicegren.
Under hösten 2001 utarbetade försäkringsbolaget Pohjola och Aktias ledning tillsammans en gemensam plan om ett långt integrerat samarbete. Bolagen skulle dock formellt förbli enskilda bolag. Också den svenska FöreningsSparbanken var involverad i planeringen. (FöreningsSparbanken var ett resultat av samgång mellan Sparbanken Sverige och Föreningsbanken. FöreningsSparbanken bytte senare namn till Swedbank.) Den finlandssvenska försäkringsgruppen Veritas förekom också i diskussionen.
Nej till Pohjola
Det mesta av planeringen skedde bakom kulisserna. Eftersom Pohjola och FöreningsSparbanken var börsnoterade bolag kunde banken inte gå ut i offentligheten och berätta om planerna. Däremot hade Aktias ledning missat en väsentlig sak, nämligen att förankra planerna hos bankens ägare.
Det visade sig senare att åsikterna var polariserade. En del av ägarna såg Pohjola som en lösning för banken medan andra motsatte sig planerna på ett gemensamt finanshus.
När planerna läckte ut i pressen föranledde de färgstarka diskussioner. När parterna i ägaravtalet behandlade frågan var inställningen starkt kritisk. Sparbanksstiftelserna och de övriga inhemska ägarna ordnade ett gemensamt möte där de behandlade frågan och svaret blev ett tydligt nej till samarbetsplanerna med Pohjola.
Pohjola var ett av Finlands största försäkringsbolag och Aktia hörde till landets minsta banker. Parterna i ägaravtalet befarade att ett sådant samarbete skulle ha reducerat Aktia till en distributionskanal för Pohjolas produkter och kullkastat bankens möjligheter att bedriva egen placeringsverksamhet. Sparbanksstiftelsernas och de övriga inhemska ägarnas uppfattning var att den betydligt mindre Veritasgruppen stod kulturellt närmare Aktia.
De inhemska ägarnas beslut blev riksnyheter i medierna. Ägarnas signal till bankens ledning var tydlig. Frågan om ett gemensamt finanshus tillsammans med Pohjola behandlades aldrig i bankens förvaltningsråd.
Dagen efter de inhemska ägarnas nekande beslut gick Pohjola ut med ett pressmeddelande där man motiverade varför en samgång skulle ha varit en bra lösning. Pressmeddelandet var skrivet på två språk: finska och engelska.
Aktias förvaltningsråd och ägarmajoritet hade alltså återigen motsatt sig styrelsens planer. Styrelsen var besviken på förvaltningsrådets agerande men i efterhand kan man konstatera att beslutet att inte gå med i Pohjola var ett av de viktigaste i bankens historia. Risken att det stora försäkringsbolaget skulle ha svalt Aktia med hull och hår hade varit överhängande.
Efter denna episod valdes Henry Wiklund, som representant för den största sparbanksstiftelsen, till ordförande för Aktias förvaltningsråd. Han ställde villkoret att bankens vd och styrelse skulle bytas. Inom kort tillträdde Mikael Ingberg som ny vd efter Erik Anderson och Aktias styrelse förnyades lite senare.
Därefter följde förhandlingar med Veritasgruppen och Ålandsbanken. Först köpte Aktia upp Veritas livförsäkringar och år 2008 aviserades fusionen mellan Aktia och Veritas skadeförsäkringsbolag.
Veritas skadeförsäkring var ett ömsesidigt bolag, vilket innebär att kunderna äger sitt försäkringsbolag. Banken fick alltså tiotusentals nya ägare då varje försäkringstagare hade rätt till några aktier då skadeförsäkringsbolaget blev ett aktiebolag.
Banken fick också på det sättet helt nya typer av ägare, förutom privatpersoner också företag och till exempel fastighetsbolag. Genom fusionen bäddades det också för en eventuellt förestående börsintroduktion.