Sparbanksstiftelsen i Esbo-Grankulla grundades den 15 februari 1993 och blev då den näst största ägaren i sparbanksaktiebolaget Aktia. Då banken blev ett aktiebolag omvandlades dess förmögenhet till aktiekapital som tillföll tjugo nygrundade sparbanksstiftelser. Sparbanksstiftelserna tog alltså över bankens hela aktiekapital och blev därmed Aktias ägare.
Stiftelserna grundades på de orter där de lokala sparbankerna hade verkat. Hur stor andel av aktierna som stiftelserna fick bestämdes utgående från det kapital och den inlåning som respektive bank hade vid fusionsögonblicket. Sparbanksstiftelsen i Esbo-Grankulla fick ett grundkapital på 150 000 mark och 2 100 000 aktier i Sparbanken Aktia Ab.
Ur stiftelsens första verksamhetsberättelser framgår att stiftelsen och stadgarna fastställdes av Finansministeriet den 23 mars 1993 och antecknades i bankinspektionens stiftelseregister den 2 april 1993.
Stiftelsens första styrelse bestod av ordinarie medlemmarna Pehr-Johan Björkstén (ordförande), Joakim Rehn (vice ordförande), Gustav Segercrantz, Tage Strandström och Mårten Weurlander. Stiftelsens första ombudsman var bankdirektör Bo Blomberg.
Av de nygrundade stiftelserna var Helsingfors Sparbanksstiftelse, som numera lyder under namnet Stiftelsen Tre Smeder, överlägset störst med en ägarandel på drygt fyrtio procent.
Ägarstiftelserna fick till en början inte avyttra sina aktier utan Bankinspektionens tillstånd.
De 20 ursprungliga sparbanksstiftelserna och deras ägarandelar år 1993
| Helsingfors: 40,2 % Esbo-Grankulla: 12 % Vanda: 8,3 % Borgå: 6,7 % Vasa: 5,1 % Kyrkslätt: 4,6 % Karis-Pojo: 4,1 % Ingå: 3,2 % Sjundeå:2,3 % Sibbo: 2,3 % |
Malax: 1,7 % Tenala: 1,7 % Korsholm: 1,7 % Hangö: 1,7 % Solf-Sundom: 1,0 % Bromarf: 1,0 % Oravais: 0,7 % Petalax: 0,7 % Pörtom: 0,7 % Vallgrund: 0,3 % |
Tillbaka till rötterna
Sparbanksstiftelsernas ändamål var – och är – att främja sparandet och stödja hembygden samt vårda sparbanksrörelsens traditioner i den region de verkar. Stadgarna hade utformats utgående från den ursprungliga sparbanksidén och byggde i huvudsak på tankar om sparande, långsiktighet och delaktighet i samhället. Det enda som skiljde sparbanksstiftelsernas stadgar från varandra var verksamhetsorten. I övrigt var stadgarna identiska.
Att medlen skulle kanaliseras till den egna hembygden var centralt redan från första början och har så förblivit. Den ursprungliga tanken var att avkastningen från aktierna skulle användas för att stödja kultur och idrott på den egna orten. I dag har bidragsändamålen ändå breddats en hel del – men storleken på avkastningen har också skjutit i höjden. En del stadgeändringar har gjorts under årens lopp men grundtanken och ändamålen finns kvar.
En titt i backspegeln
Den som höll i pennan då stiftelsernas stadgar utformades var en av bankens principaler, vicehäradshövding Magnus Ståhlberg. Han skulle senare bli ombudsman både för Sparbanksstiftelsen i Esbo-Grankulla och för Sparbanksstiftelsen i Helsingfors.
Ståhlberg och kammarrådet Henry Wiklund, som också var utnämnd till principal i banken, blev tongivande för hur stiftelserna skulle se ut.
– Att vi grundade stiftelser föll sig naturligt. Stiftelser är juridiskt sett så mycket lättare att hantera än föreningar, säger Magnus Ståhlberg i dag, trettio år senare.
När lagstiftningen möjliggjorde sparbanksaktiebolag blev det fart på beslutsfattarna i banken.
Så här i efterskott har Ståhlberg flera gånger tänkt på vilka avgörande beslut som fattades just då. Kapitalet har förvaltats väl och förkovrats av stiftelserna under tre decennier. Från att till en början inte ha gett någon utdelning alls, är avkastningen i dag betydande i alla de stiftelser som då grundades. Det var mycket som stod på spel och Ståhlberg minns att det var en stor lättnad för de involverade när stiftelseregistret godkände stadgarna.
– Pengarna kunde ju också ha gått förlorade, funderar Ståhlberg.
I början gav aktierna ingen dividend och därför fanns det inte heller några pengar att dela ut. Då stiftelserna grundades fanns endast en förhoppning om att kunna dela ut medel i framtiden.
– Sedan gick det ju så att Aktia började fungera bra som bank och stiftelserna blev relativt rika, säger Ståhlberg.
Med facit på hand är han nöjd med hur utvecklingen skett även om den inte gått i den riktning han själv hade föreställt sig.
Ursprungligen byggde hela verksamheten på aktieinnehavet enbart i Aktia men i dag är sparbanksstiftelserna inte längre storägare i banken. Många av stiftelserna, inklusive Sparbanksstiftelsen Esbo-Grankulla, har systematiskt sålt bort av sina aktier i Aktia och i stället breddat placeringsportföljen med andra bolags aktier och placeringsinstrument. Ett bredare aktieinnehav är betydligt mindre sårbart och mindre riskfyllt.